what dosent kill u makes u stronger

Jag har funderat en del på vad som har skett i mitt liv de senaste 4-5 åren. Jag har även funderat kring att jag inte är färdig kämpad i något anseende egentligen. Även i att vissa anseende så kommer jag nog aldrig få chansen att sluta kämpa. Men jag känner ändå att jag har kommit en bra vit på vägen. Jag kan inte säga att jag har kommit hit ensan eller ens med all värdighet. Jag har haft otroligt mycket hjälp & stöttning av familj & vänner, även människor som varit helt okända för mig från början. Ibland eller rättare sagt ofta har jag suttit i telefonen & skrikit & gråtit till myndigheter för att få dom att förstå, få dom att se min verklighet. Inte så värdigt, men jag såg ingen utväg. När jag från början inte fick ha barnen hos mig så var det för mycket att handskas med & jag satt enbart & grät, vägrade äta, dricka eller sova. Jag tänkte att jag vet inte hur barnen har de, av information jag fått så var de väldigt mycket brister hos barnen & allt jag kunde tänka vad "varför ska jag få äta mig mätt & sova i en skön säng & känn mig lycklig när antagligen inte barnen får det?". Så jag fortsatte gråta & jag kämpade inte för fem öre. Många har sagt till mig att jag var tvungen att få ventilera mina känslor, få ge utlopp för allt som skett osv osv. Men nej, jag köper det inte ännu.
Jag borde ha kämpat från den första sekunden sedan jag kom ut ur häktet, kanske har jag lyckats ta bort deras lidande för iaf en dag. 

Fast jag kämpar med dessa känslor & en hel del anklagade mot mig själv om hur jag borde ha gjort, så känner jag att jag har faktiskt kommit långt. Barnen har det bra i dagsläget, iaf så bra som det går. Jag mår så bra som det går, barnen är hos mig & det gör jag kan trygga deras liv mer eller mindre jämt, då de ofta är med mig eller min familj. Jag trodde aldrig jag skulle bli starkare än hur jag mådde när detta precis skedde, jag trodde jag var dömd för vara en trasig människa utan värde. Jag trodde verkligen det var slutet. Men icke! Jag mår bra, jag har blivit starkare än jag varit på flera år & jag kämpar på av allt jag är värd & lite till!

det är verkligen som min rubrik säger. Det som inte tar död på en kommer stärka en i slutet, fast det absolut inte känns så. Jag blev tillsagt de flera gånger men trodde inte ens en sekund på det, men nu. Jag tror på det, jag känner det.

Jag känner mig stark som mamma, men desto viktigare jag känner mig stark som människa & jag har ett värde!

plugg plugg plugg

Idag har inte varit en kul dag heller faktiskt. Min äldsta son har varit väldigt bråkig, inte nöjd med något & hans gamla beteende kommer tillbaka. Det känns hemskt att jag är den som "låter" detta hända. Innan så fick han omega 3 tillskott, vilket kan hjälpa utåtagerande barn & det hjälpte faktiskt han! Jag var så glad, men samtidigt så kämpade jag på med intyg så vi kunde få göra en utvecklingbedömning på han för att sedan kunna använda de som språngbräda om vi måste kolla om han eventuellt har någon diagnos, liknande ADHD. Men nu äntligen har det kommit igång. Jag ska om ett par dagar för träffa BUP psykologen igen, efter det ska vi boka tid då min son ska dit & göra alla de tester de vill han ska göra. Men det innebär också att jag var tvungen att sluta med "självmedicinering", omega 3 tillskottet som gör han lugnare. Resultaten vi får nu är viktiga & jag vill det ska vara rätt, jag vill det ska framkomma hur han är & mår en vardag innan han fick detta & även hur han blir utan det. Men det känns så påfrestande att se han såhär då jag är övertygad om att han inte mår bra! Detta är inte min son, min son är lycklig, mår bra & är väldigt omtänksam. Att ha denna omega 3 tillskottet i köket, bara ett få steg bort från mig känns så hemskt, det känns så hemskt att jag måste sluta ge han detta just nu även om jag vet att det är mer gynnsamt för han att jag gör såhär.

Men barnen har somnat nu, min äldsta son vaknade med nattskräck för inte så länge sedan men han sover igen & det är lugnt i hemmet & jag har hunnit göra en Tema i religion så jag hinner bli färdig, nu ska jag bara njuta av lugnet med en choco latte, samla krafter för en tung morgondag & se till att få någon mer uppgift färdig.

Dagen som dessa är jag inte slut, jag går inte på reserv utan jag vet inte hur jag ska förklara det, men min reserv för orka sådant här är redan slut. Fast jag vet att jag måste & ska orka, för barnens skull så ska jag orka.
Desto mer tacksam är jag att jag & barnen har flyttat hit då jag får så otroligt mycket stöd från min mamma & syster & dagar som dessa är deras stöd värd allt.

Livet kan vändas så snabbt

Jag hade en väldigt bra dag för inte så länge sedan, men redan dagen efter det så gick mer eller mindre allt som jag var glad för över eller så blev de kaos. Sen sist så har jag hunnit förlora en bekant på ett väldigt förvirrande & argsint vis. Jag tror jag blev rejält dissad. Min äldsta son är inte nöjd med något & har än nästan arg hela iden, det är hjärtskärande då jag bara vill hans bästa. Jag har även försökt plugga men nu har jag nästan bara religion kvar & det är så jobbigt att plugga religion då jag lätt börjar känna att jag inte ens förstår frågorna sedan väller bara all irritation fram & jag känner mig så oerhört dum & ovan på allt detta så har det hänt en annan sak, en sak som jag inte ens vågar skriva ut då jag inte vet vilka som läser detta & jag känner inte att det är säkert. 
Men allt blev bara så mycket så igår la jag mig med katten efter barnen somnat & grät en bra stund. & nej, det kändes inte bättre efteråt. Jag känner mig inte renad eller något, jag känner mer att vad jag än gör så kan jag inte förändra fakta så vad är meningen att gråta? Det enda jag kan göra är att bita ihop & fortsätta kämpa oavsett vilka resultat det blir. Jag måste kämpa för allt jag är värd & mer därtill, jag kommer alltid kämpa för mina barn & för ge dom ett bättre liv men dagar som dessa sista så känns det bara så dåligt. 
Jag har kämpat mig gul & blå & även om det är lättare så är det inte så jag känner att jag räcker till. Jag känner mig otillräcklig & även alla kurser jag gått, även all hjälp jag har fått av myndigheter osv så känner jag att jag har inte kunskap för detta.
Kanske är det dax att kolla upp om det finns en ny kurs jag kan gå för förstå allt bättre & bättre handskas med sådant här, tror det kan vara en bra idé.

Men, just nu så finner jag ingen lösning men jag måste & ska bita ihop & fortsätta kämpa, fast jag inte ser något slut på dessa hemskheter.

Liknande inlägg