återhämtning & stress

Jag börjar bli väldigt trött & frustrerad. Jag behöver helg. Jag vill kunna få återhämta mig från allt som skett på sistone. Men även när de är helg så känner jag att jag inte har tid att tänka på mig själv. Men jag inser jag måste. Jag får allt oftare ont i hjärtat (känns de som), vilket jag tar som jag har panik/ångest attack. Jag har inget hjärtfel. Jag har vart så stressad så jag började förlora synen smått, något som kan ske under långvarig stress. Måndag till fredag så springer jag från 6-17/18, även när jag inte har bråttom. Jag har ett flertal gånger kommit på mig med att springa till, i affären & sedan till bussen fast jag har timmar på mig.
Detta oroar mig. Jag måste lära mig att ta det lugnt & bry mig om mig själv OCKSÅ. För att kunna fortsätta vara en god förälder, en god vän & en bra student så måste jag ta hand om mig själv.
Men jag vet inte hur. Ta ett bad går inte, blir rastlös & ännu mer stressad. Jag vill inte läsa böcker då jag redan läser så mycket i skolan. Dock kom jag på precid att värmeljus med doft faktiskt lugnar mig. Får nog börja ha sådana igång, & sköta min mat & medicin bättre så kommer nog även jag känna mig bättre.
Det känns bra för mig att skriva av mig det jag går runt & funderar på, samt att jag faktiskt får idéer under tiden jag skriver. :)

Nu ska jag fixa de som måste innan jag lämnar pojkarna på dagis & jag ska till skolan.

är detta livet eller har vi otur?

Hag känner mig uppgiven, frustrerad men framförallt hjälplös. Jag hade nyligen lärt mig hantera största sonens nattskräck bättre, inte bra utan bättre. Bra vet jag inte om jag någonsin kan uppnå. Men det blev lite lättare för mig att handskas med de & de blev glesare. Förut kunde de hända 3-5 gånger per natt men nu kan de ske varje eller varannan dag beroende lite på vad som sker på insidan av denna lilla kropp. När jag börjar känna jag har det ändå under kontroll, det börjar bli lättare att hantera då slår de till.
Det är som om någon står & hoppar på mitt bröst, jag blir helt tom på luft.
Min yngre son kan jag nu konstaterar att även han har nattskräck. Nu får jag försöka lära mig handskas med det. Jag är väldigt tacksam att min äldsta son inte har något minne av vad som sker på natten & även den yngsta verkar inte ha det. Men för mig, jag minns. Precis allting. Varje ljud, varje ansiktsuttryck, varje rädsla & min egen hemska känslan av att vara så totalt hjälplös. Nu vaknar antingen den ena eller den andra sonen av nattskräck. Reaktionerna från barnen är detsamma, inget som skiljer sig direkt.
Paniken är ett faktum. Jag hör hur min son skriker av rädsla. Jag rusar in i rummet för kunna krama mitt barn, för att lugna han men även mig själv. Väl inne i rummet så möts jag av skräck & ilska. Jag vet inte vad sonen ser, men inte är det mig. Sonen skriker efter mig, de skriker mamma & ser så oerhört rädda ut. Jag sitter där hos de & bara önskar de kunde se mig, se att jag sitter där beredd att göra allt för deras lycka. Men jag når inte fram, han är ju inte vaken. I vissa fall som med min äldsta son så skriker han i ren panik när jag vill trösta han, han skriker jag ska gå samtidigt som han skriker efter mig, hans mamma. Det gör ont i mig & jag stelnar till, men får du utstå fysisk smärta. I värsta fall så börjar han göra sig själv illa. Då får jag ta tag i han, ge han en jätte kram & hålla fast han så han inte gör sig själv illa. Men jag får bära blåmärken efter dessa händelser såväl fysiskt som psykiskt.
& detta är antagligen de som nu väntar min yngsta son. Jag vet att nattskräck kan se ut på många olika sätt & att min yngsta son inte behöver få de lika som min äldsta son. Men oron sitter ändå i mig. En oro som jag måste släppa för att inte gå under som människa samtidigt som jag nu ska vara beredd om kvällar att två barn vaknar av nattskräck.
Jag vill bara kunna krama mina barn, kunna ta bort den smärta som de känner i detta tillstånd.
Jag vill mina barn ska slippa detta helt & faktiskt, jag vill slippa det. Jag kan inte släppa händelsen, jag har inte denna lyx att inte komma ihåg. Jag kommer ihåg hur panikslagen mitt barn varit, hur hjälplös jag var & hur ont det gör i mitt hjärta att se mina barm gråta & skrika utan ens kunna ge en tröstande kram.

vedervärdiga dag.

Idag har varit en fruktansvärt jobbig dag, så jobbigt att jag faktiskt suttit i skolan & låtit tårarna forsa. Vissa dagar, dagar som idag så funderar jag på hur jag ska orka med all denna smärta jag bär på. Hur ska jag kunna le & faktiskt mena de? Hur ska jag känna mig tillfreds med hur jag är som individ? Detta är frågor som snurrar i mitt huvud men jag finner inget svar. Dessa eländiga känslor som jag burit på vad som känns som en livstid även fast jag är så ung ännu. Jag känner mig inte ung, jag känner mig gammal, trött & utan några förhoppningar om en ljusare framtid. Tidigare så kunde jag se en framtid, en ljus & lycklig men nu kan jag endast se en oändligt lång, mörk & kall tunnel. Jag kan inte se ens en strimma ljus längre. Det är något som verkligen skrämmer mig.
Jag vill & kan inte förlora hoppet. Jag måste hitta de igen, jag måste vara stark.
Ibland känner jag mig väldigt liten, envis & rädd. Jag känner jag är trött på behöva vara stark. Jag måste alltid vara de, men jag önskar mig själv en semester dag. Självisk känns de, men jag önskar mig en dag då jag helt själv kan få vara ungdom & de som hör till, bara för ett dygn inte vara mamma malin. Men det är orealistiskt, mamma är jag alltid. Inget jag vill ändra men ibland kan längtan över få vara ungdom lite tung. Jag förstod nog aldrig vad jag gav mig in på när jag skaffade barn. Men de är mina prinsar, de finaste gåvorna jag någonsin kommer få & det skulle jag aldrig vilja byta ut mot ett fulltid ungdoms liv.
Nu svamlar jag, tappar min röda tråd. Men det var så skönt att få skriva av sig.

Jag vill avsluta med att skriva att dagar som idag så är jag glad för de val jag gjort på senaste tid. Jag är glad att jag & mina barn har så nära till min familj, framförallt min mamma & syster. Att jag kan ringa min mamma, gråta & bara få prata/skrika av mig utan hon ibland förstår vad jag säger, det är värdefullt. Att min mamma möter upp mig, går en sväng med mig & låter mig prata om vad jag vill, att hon stannar på kvällsmat för jag inte ska tänka på denna dag lika mycket, det är hur det känns att vara älskad.
Jag älskar dig mamma så oerhört mycket & du stöttar mig & barnen genom detta. Tack! ❤️

Liknande inlägg