what dosent kill u makes u stronger

Jag har funderat en del på vad som har skett i mitt liv de senaste 4-5 åren. Jag har även funderat kring att jag inte är färdig kämpad i något anseende egentligen. Även i att vissa anseende så kommer jag nog aldrig få chansen att sluta kämpa. Men jag känner ändå att jag har kommit en bra vit på vägen. Jag kan inte säga att jag har kommit hit ensan eller ens med all värdighet. Jag har haft otroligt mycket hjälp & stöttning av familj & vänner, även människor som varit helt okända för mig från början. Ibland eller rättare sagt ofta har jag suttit i telefonen & skrikit & gråtit till myndigheter för att få dom att förstå, få dom att se min verklighet. Inte så värdigt, men jag såg ingen utväg. När jag från början inte fick ha barnen hos mig så var det för mycket att handskas med & jag satt enbart & grät, vägrade äta, dricka eller sova. Jag tänkte att jag vet inte hur barnen har de, av information jag fått så var de väldigt mycket brister hos barnen & allt jag kunde tänka vad "varför ska jag få äta mig mätt & sova i en skön säng & känn mig lycklig när antagligen inte barnen får det?". Så jag fortsatte gråta & jag kämpade inte för fem öre. Många har sagt till mig att jag var tvungen att få ventilera mina känslor, få ge utlopp för allt som skett osv osv. Men nej, jag köper det inte ännu.
Jag borde ha kämpat från den första sekunden sedan jag kom ut ur häktet, kanske har jag lyckats ta bort deras lidande för iaf en dag. 

Fast jag kämpar med dessa känslor & en hel del anklagade mot mig själv om hur jag borde ha gjort, så känner jag att jag har faktiskt kommit långt. Barnen har det bra i dagsläget, iaf så bra som det går. Jag mår så bra som det går, barnen är hos mig & det gör jag kan trygga deras liv mer eller mindre jämt, då de ofta är med mig eller min familj. Jag trodde aldrig jag skulle bli starkare än hur jag mådde när detta precis skedde, jag trodde jag var dömd för vara en trasig människa utan värde. Jag trodde verkligen det var slutet. Men icke! Jag mår bra, jag har blivit starkare än jag varit på flera år & jag kämpar på av allt jag är värd & lite till!

det är verkligen som min rubrik säger. Det som inte tar död på en kommer stärka en i slutet, fast det absolut inte känns så. Jag blev tillsagt de flera gånger men trodde inte ens en sekund på det, men nu. Jag tror på det, jag känner det.

Jag känner mig stark som mamma, men desto viktigare jag känner mig stark som människa & jag har ett värde!

Liknande inlägg

Kommentera här: