tacksam ❤

Jag vet att jag tidigare har skrivit ut massa detaljer här tidigare, men just om detta kommer jag inte skriva detaljer då det påverkar flera människor än mig. Jag har ingen rätt att göra andra människors liv offentligt.
Däremot tänkte jag skriva om hur tacksam & stolt jag är.
Jag har gjort det jag trodde skulle förstöra mig som människa, att jag aldrig skulle orka de & det skulle ta månader innan jag var mig själv igen. Men istället blev det raka motsatsen. Jag fick se hur stark jag är nu. Från för ca ett år sedan var jag så sönder som människa, jag var så svag & mina känslor var en enda stor berg & dalbana. Jag trodde aldrig jag skulle må bra igen, jag trodde jag skulle lära mig leva med smärtan. Men någon stans på vägen så har det skett oändligt stora & många förändringar hos mig som människa.
Där jag satt för ett år sedan & grät medans jag stirrade ner i bordet & hade hjärtklappningar för jag hade en sådan panik där har jag nu suttit ett år senare starkare än vad jag trodde var möjligt. Jag gick in i detta hemska rum med huvudet högt, jag hade ögonkontakt & jag gjorde min talan hörd! Jag var där & kämpade för det jag anser vara rätt.
Jag måste säga att jag är chockad över förhandlingen samtidigt som jag är chockad hur jag kan ha undgått att märka den.
Jag har tidigare skrivit om min spegelbild, ett ganska nedstämt inlägg. Men nu går jag förbi spegel & jag ser mig själv för första gången på år.
Jag ser en stark kvinna i spegeln, en kvinna som strävar efter bli bättre för varje dag & en kvinna som står för sina åsikter & gör de hörda!

Jag är så tacksam för min fina familj & mina underbara vänner som gjort detta möjligt. Jag har aldrig varit ensam under resans gång. Jag har haft ett sådant stöd. Jag vet inte vad jag gjort utan er alla, ni har underlättat mitt liv & det är ni som gjort denna förvandling möjlig. Utan er hade jag aldrig varit där jag är idag.
För första gången på år så är jag nöjd, stark & gillar mig själv.
TACK! ❤💜

Ny vecka.

Nu var denna veckan här. Samtidigt som jag har längtat efter det så fruktar & fasar jag för de.
Helt plötsligt så har allt blivit verkligt, det är dags nu. Dags för den sista kampen för mina barn, slutet på vårdnadstvisten. Förhoppningsvis bör jag tillägga...
Jag har en stor klump i magen när jag tänker på hur länge jag ska vara ifrån barnen, fast det inte känns okej så vet jag att det är det bästa valet jag har. För åka upp dit & kämpa för mina pojkar, det ska jag!
Men jag måste säga att jag är oroad över resan, att jag kommer missa någon buss eller tåg. Men mest är jag oroad över hur jag ska orka med allt. Jag vet jag måste & jag kommer säkert finna ett sätt, även om det inte blir ett värdigt sätt för kommer nog gråta mig igenom stora delar. Men jag ska gå dit med mitt huvud högt & kämpa för mina barn, det ska jag!

Vad som är sker efter detta så vet att jag har gjort allt med ett gott hjärta & gjort allt jag kan för mina barn. Det är det enda som betyder något.

för mina barn kommer jag alltid kämpa, jag kommer alltid sträva efter en bättre framtid & oavsett vad så kommer jag alltid älska mina pojkar för precis de individer de är. ❤

Att donera

Jag strävar hela tiden efter att bli en bättre människa. På senare tid så har jag funderat över ett alternativ, men jag har inte kunnat ta ett beslut då jag känt att det varit för privat, "de är mitt". Men nu har jag tagit valet & det känns så bra!
Jag har valt att efter min död ska mina organ doneras till de behövande som står på dessa oändligt lånna lister. Förut så jag har känt att de varit privat, att det är lite konstigt att någon annan kanske ska gå runt med just mitt hjärta. Men vad gör det, det är hemskt att tänka att jag kommer försvinna en dag. Men jag kan omöjligt veta när, tänk om det sker om en vecka & jag inte har tagit detta beslut. Vad händer då, jo jag kommer grävas ner & ruttna. Då är det så mycket bättre att någon annan kan få fortsätta sitt liv, med hjälp av mig. Men det som gjorde att jag kunde ta ett slutgiltigt besked var faktiskt mina barn. Jag började tänka på mina barn, vad skulle hända om det faktiskt skulle bli så sjuka så de hade behövt stå på denna lista & kanske inte ens hinna få hjälp för att så många andra människor tänker "det är ju konstigt, det är ju privat & det är mitt!". Jag vill inte bidra till det, jag vill inte bidra till lidande. Jag vill bidra till en vackrare värld där vi hjälper våra medmänniskor.

Jag har valt att donera & jag är stolt över mitt beslut!
Har du tänkt över om du med vill donera eller om det är för "privat"?
 
På dessa länkar kan ni få mer information & även registrera er för att donera.
http://www.livsviktigt.se/Sidor/default.aspx
http://www.socialstyrelsen.se/donationsregistret/anmalan

Ett stort tack till min underbara lilla syster som även också donerar & har varit en stor inspiration gällande mitt val!  ♥ ♥ 

Liknande inlägg