Notavillan i Karlshamn.

Det var nu ett tag sen jag skrev, delvis på grund av data problem men också delvis för jag behövde lite tid att rensa skallen. Bearbeta de jag satt pränt på nu, bearbeta de & bli färdig med de så jag kan skriva ett nytt inlägg för bearbetning. Men nu är jag redo & här kommer ett nytt inlägg.


Jag var tvungen att ta mig & barnen till det ställe socialen hade befallit mig att göra, för barnen bästa. Jag ville inget annat än att visa hur väl jag motsatte mig detta, hur fel de hade, strunta i att göra det socialen ville tvinga mig till. Eftersom jag visste de inte var för barnen bästa, men att blanda in polis & ännu en gång slitas ifrån barnen, nej de är inte rätt mot dom bara för jag ska "visa" min synpunkt. Så nu åkte bilen vidare mot Karlshamn & stället Notavillan. Jag bad min bekante att skynda sig på eftersom Malek verkligen ville ha mat & jag fick ej stanna utan polis kom & hämtade oss. Det var en sådan total respektlöshet mot mitt barn, både av de sociala men även av mig. Jag lyssnade ju på de & jag anser att jag blev tvingad att åsidosätta min son. Det låter hemskt men de är så jag ser på saken, jag var inte starkare än att jag var beredd att ta de konsekvenser de kunde bli av att vi stannade. Nu i efterhand kan jag inte låta bli att tänka om saker & ting hade blivit värre om jag gjort de, om jag ens haft barnen hos mig nu? Jag kan inte känna att jag gjorde rätt då, men jag vet inte hur jag skulle gjort något annorlunda & ändå få barnen till mig så snart som möjligt. 
Men vi kom fram & lastade ut allt ur bilen & min bekante fick lämna oss. Så var de färdigt. Bara sådär så hade vår framtid försvunnit, den lyckliga framtiden var nu borta & lämnade var vi på detta ställe. När jag kom in så hade jag inget annat i huvudet än att ge Malek sin mat, vilket jag talade om för personalen där. Men inte ens då fick jag lov till de, utan först skulle de pratas, visas runt osv osv. Jag gjorde allt detta väldigt snabbt & under protester. Jag gjorde de för få tyst på de & få deras jävla okej att jag får gå till köket & ge stackars Malek mat.
Men jag ska säga att efter detta, så var vistelsen ganska okej. Konstig sak att skriva, jo jag vet. Men låt mig förklara.
Jag mötte en som jobbade där som jag kommer kalla B, denna vackra kvinna som tog sig tid att prata med mig varje dag hon var där & jobbade. Hon satt med mig & pratade om hur saker & ting varit, vilken kamp jag har framför mig, hur skör jag är men även berömde hon mig hur fantastiskt jag var med barnen. Hon sa liknande saker som att jag är en bra mamma & vet vad jag ska göra, vad som blir bäst för mina pojkar. Just då sjönk inte orden in, men senare gjorde de & denna människa har gjort ett stort intryck på mig.
Men all personal som var där var så snäll & väldigt omhändertaganade mot oss alla tre. Det är jag väldigt tacksam för nu i efterhand. Jag fick ganska snart klarlagt för mig av de Sociala att vi skulle bli uppskickade igen, eller iaf barnen. Jag var "fri" & kunde stanna om jag ville sa de, men att stanna ca 50-60 mil ifrån barnen  när jag visste hur illa de skulle få de igen. Det var inget alternativ. Jag ska inte ljuga, de hade varit bra för mig att stanna. Få stöd av familjen & ett "normalt" liv, men jag är mamma i första hand. Barnen går först, alltså var de bara att bita ihop & åka upp & ännu en gång leva utan barnen. För att finnas redo när jag äntligen skulle få vara med barnen igen. Socialen sa till mig att barnen skulle upp igen till Västerås denna gång, till ett behandlingshem/utredningshem. Där M skulle få bo med barnen i 6 veckor, sedan skulle jag få bo där med barnen i 6 veckor. I vanliga fall så bor familjer där tillsammans, även vid osämja. Men i vårt fall var inte detta möjligt ansåg dom, tack & lov!
Jag försökte kämpa mig emot detta beslut. Allt var förgäves. Jag sa jag ville ha beslutet skickat till mig för kunna överklaga de, men de tala om att de inte tagit ett beslut. Varav jag menade på att dom bestämmer detta då får de ju skriva ner de så jag kan överklaga, visa att jag ej går med på det. Men de sa samma sak. Jag pratade med chefer, olika socialer osv osv, men inget funkade. Jag pratade även med min advokat som sa att de finns inget vi kan göra i nuläget. Jag kunde bara acceptera vad som skulle ske.
Eftersom detta upptog all min tid mer eller mindre så valde jag att sluta kämpa för just det beslutet just då. Jag valde då istället att få umgås med mina barn den korta tid jag hade med barnen innan vi skulle upp igen. Vi var där ca en vecka & jag hade inte fått träffa barnen på så länge. Jag ville få tid med dom, få upp min energi så jag skulle orka fortsätta kämpa för barnen även utan att ha barnen vid min sida. När jag väl hade accepterat fakta att jag inte kunde gå ut & leka med barnen hur jag ville utan jag måste ha med en personal & foga oss efter dom, så var de ganska okej. Jag menar, bara de faktum att jag fick vara med barnen igen, kunna se dom, kunna röra dom. Det övervägde allt detta dåliga som var just då. Jag ville bara ha barnen hos mig, trygga dom så mycket jag kunde just då.
Vi fick en fin vecka tillsammans, där dessutom min mamma & min syster kunde komma & besöka oss dagligen. Jag ville barnen skulle veta att de ej var bortglömda, & jag ville min mamma & min syster även skulle kunna få se barnen & lära känna dom den korta tid som fanns. Barnen var glada när båda mamma & min syster kom på besök. Det blev mycket skratt men även mycket tårar kvällstid. Det var då jag kunde gråta hejdlöst för hur barnens stackars framtid kommer se ut. Nu skulle de upp till M igen i 6 veckor. Visst de var på ett hem där han skulle vara under uppsikt men ändå, jag hade en väldigt obehaglig känsla av hur barnen skulle få de. Under M's 6 veckor där så fick jag träffa barnen 1-2 gånger i veckan ca 1-1 1/2 timme, ca 3 timmar i veckan. Vilket är nästan ingenting. Men jag försökte se de positiva. Nu kommer sanningen komma fram, alla kommer se hur allt går till även när M försöker visa sin bästa sida. Sanningen kommer komma fram & barnen kommer åter finnas hos mig. Först efter de blivit utsatta för en skadlig miljö. Fy... Det gällde att se de positiva, det fick jag mycket hjälp med av alla run tomkring mig.

Nu blev detta inlägget väldigt hoppigt, fram & tillbaka i tiden. Men jag känner mig ledsen nu, men också befriad. Jag behöver inte dölja de som hänt oss, jag är inte "the bad guy",
Men ni som läser detta, jag hoppas ni förstår de jag skriver & kommentarer uppskattas alltid.


Nästa gång ska jag försöka skriva mer om hur vi kom upp, ännu en gång om hur fel de gick & barnen fick ta smällen för Socialen ej lyssnade på oss, även lite om M's första veckor.

LVU

Jag skickade ett sms till M om liknande att jag ej ville lämna tillbaka barnen. Efter det blev de en massa sms & jag höll mig lugn & skrev fakta. Han började hota & jag sa vad jag hade sagt innan.
Att jag ej vill lämna tillbaka barnen till han.
Det låter hemskt, men jag ansåg att barnen hade de så illa med han utifrån vad jag hört, bilder & även vad Milo sagt men framförallt hur förändrade barnen blivit. Jag trodde även att kan M göra detta helt lagligt fast allt jag försökt göra & påvisa, så trodde jag att det skulle bli detsamma om jag då sa nej. Han kunde ju för han har delad vårdnad, de har jag med alltså borde de funka likadant. Men nej, så fel jag hade.
Det tog ett par minuter efter M hade slutat sms så ringde en kvinna från socialen. Hon hade fått ett samtal från M, han var ju så orolig för barnens välmående eftersom jag var ostabild & gjorde såhär osv osv ... Jag förklarade situationen för henne. Att vi kan få ett bra & stabilt liv nere i Blekinge, hur barnen haft de osv osv. Kvinnan sa att hon skulle återkomma. Under tiden satt jag i bilen & var på väg ner till Blekinge med min bekant & barnen. Sedan kom samtalet som förändrade allt. Ett samtal & vår framtid de närmaste året blev raserat, barnens välmående sattes åt sidan. Socialen i Hallstahammar hade beslutat att göra ett LVU på båda barnen. Jag fick en viss tid på mig att ta mig dit de sa. Till ett annat utredningshem med personal som skulle hålla koll på att jag inte lämnade byggnaden med barnen. Jag blev så ledsen, chockerad men såoerhört frustrerad!
Denna hemska människa hade lyckats få socialen att tro han. Jag var den hemska föräldern som ej kunde ta hand om mina barn, deras välbefinnande var i farozonen, ansåg de sociala.
Jag frågade faktiskt vad som skulle hända om jag inte dök upp, eftersom de var ett felaktigt beslut som jag hade kunnat visa genom att träffa myndigheter där, prat med dagis osv. Men nej, då skulle polisen bli inblandade & komma & ta mig på plats från barnen. Jag fick då ge mig, det var de sista mina barn behövde.

Jag minns att jag sa att vi behövde stanna för ge Malek mat men denna fruktansvärda kvinna sa att de fanns de inte tid för, de fick jag göra när jag kom fram. Vilken frustration! Det är mina barn, barnen är mitt ansvar & deras välbefinnande är de ingen fara med! Men jag hade mist min talan, hur mycket jag än pratade så spelade de ingen roll, jag fick inte ta beslut kring mina barn längre. Det var myndigheterna/soc som gjorde de då. Jag kände mig så oerhört maktlös. Barnen blev oroliga för självklart kände de att något var fel, även om jag ej bröt ihop framför de så känner de ju sådant.

Detta LVU ÄR gjort på felaktiga grunder & de försörde mycket för barnen. Vid detta lag hade de kunnat ha dagis, vänner, ordentlig bostad & ett riktigt bra välmående. De sociala såg inte till barnen bästa, de såg till sin ekonomi anser jag. Det var dyrare att ha oss kvar på det utredningshem eftersom de var i ett annat län, därför fick vi senare komma upp igen. Till ett liv i vakum, i ständig väntan på få gå vidare.
LVU:et gjordes på hörsägen, det får de inte lov att ske. I dags läget så får jag ej göra något åt detta då de kan vändas emot mig, jag kan bli stämplad som rätts sabboterare (tror jag de hette) & då kan jag få mycket problem i vårdnadstvisten. Så jag väntar, men så fort de är över & all överklagningsperiod är färdig så kommer jag göra en JO anmälan på detta LVU. Det fick katastrofala konsekvenser för barnen. De sociala hade inte barnens bästa i åtanke. Det ansåg jag då, det anser jag nu & kommer nog göra ett bra tag till! Detta inlägg blev väldigt fullt med frustration, men jag har aldrig fått ventilerat detta då de var för svårt att handskas med. Jag bröt ihop, det gör jag delvis nu med.
Men jag är starkt nog att resa på mig & kämpa vidare för barnens välmående nu & för en så säker & bra framtid som möjligt!

Hur jag tog mig ifrån kvinnojouren.

Under tiden jag vistades på kvinnojouren så var jag väldigt nedbruten & förvirrad. Jag försökte komma underfull med hur jag hade levt, hur jag hade kunnat bli så djupt manipulerad utan ens ha sett de. Alla lögner, alla svek men även hur barnens liv blivit på grund av delvis mina val, valen att stanna hos M osv. Jo, jag vet, jag kan inte anklaga mig själv för vilket lidande barnen gått igenom då de ej är jag som gjort de. MEN, jag är en del i det. Det var jag som stannade, de var jag som inte såg igenom alla vackra men även hårda ord, det var jag som blev så rädd för alla hot så jag stannade. JAG HAR EN DEL I DETTA!
Detta är något som sitter djupt inom mig, något jag får försöka handskas med varje dag. Vilket lidande mina barn fått genom gå för mina val, de dom fått genomgå för jag ej såg igenom allt. Samt, faktiskt allt jag varit med om. Alla val jag har gjort för jag trodde de var de som var bäst för barnen. Jag har fått förklaringen ofta att de är inte mitt fel, jag var manipulerad, såg inte sanningen osv osv. Men jag känner inte så, jag känner ännu att de är mitt fel.
Men min vilja att bli av med dessa känslor, inse vad JAG varit med om samt otroligt mycket stöd från F, från kvinnojouren så slutade de med att jag gjorde en anmälan mot M på allt. Allt olagligt som han utfört mot mig från dag ett, innan vi blev ett par till & med. Jag visste redan då att jag aldrig skulle komma någonstans med de för "bristande bevis", men jag kände att det var endast på detta sätt som jag kunde få uprättelse för de som faktiskt har hänt. Göra min sanning, den enda sanningen hörd. Jag satt & berättade allting för polisen med F's närvaro som stöd, det samtalet tog närmare 3 timmar. Efteråt så kände jag mig otroligt ledsen. Alla känslor, alla händelser hade kommit upp till ytan. Det var då jag insåg att jag har inte blivit tillsagd hur jag blir en bättre fru, utan jag har blivit misshandlat. Polisen klassade detta som misshandel, det var fruktansvärt att höra. Jag, misshandlad. Hur kunde jag undgått att inse en så simpel sak?! Sanningen är den att efter denna anmälan så blev jag otroligt lättad, jag kände att jag fått min upprättelse. Men de kände jag först i Oktober, då jag fick kontaktförbud mot M grundat på min omfattade anmälan plus intyg av min familj om vad de sett han göra mot mig. Då fick jag min upprättelse kände jag. Mer om kontakförbudet & hur anmälan gick kommer senare.

Under tiden jag vistades på kvinnojouren så fick jag prata med Milo i mobil, även Malek hade mobilen mot örat så han iaf kunde höra sin mammas röst. Men detta drogs snabbt in. Först försökte M med kärleksförklaringar för få mig tillbaka. Då hade jag insett att de ville jag ej, jag ville komma loss från han & få ha barnen hos mig. Sedan blev de hot om hur han skulle ta barnen ifrån mig, hur han skulle göra mig men även min familj illa. Tyvärr väldigt mycket snack kring min mamma då M & min mamma aldrig kommit överrens. Jag tror det beror på att när jag varit hos min mamma så har jag börjat se lite de fel som fanns i vårt förhållande. Jag blev frågvis & som M sa "uppkäftig & repektlös, du(jag) är bara en kvinna". Min mamma fick mig stark & de var nog inget som uppskattades. Mer om detta senare. Men efter jag sa att jag vill inte tillbaka till M, jag sa jag inte vill vara med han, jag vill komma ifrån han, ha ett eget liv utan han. Efter de så drogs mina samtal med Milo & Malek in. Jag grät & grät ännu mera, då jag inte visste något alls om hur mina barn hade de nu. Då tog de inte lång tid fråns M tog upp sitt ex, som jag tror med goda grunder att han varit otrogen med under större delen av vårt förhållande. Hon började då kommentera min facebook med liknande att hon längtar tills de blir snö & hon kan leka med barnen ute, då hon kommenterade på en vinterbild där Milo lekte ute. De två hemska människorna litade på att jag ville veta hur mina barn hade de, alltså gick jag in på hennes facebook i hopp om att se något om hur barnen hade de. Något jag ångrade i samma sekund. De dyker upp bilder på när hon & MINA barn sitter & kramas, de ser tillgjort utan men allt jag kunde känna var denna förfärliga saknad av mina barn. Jag ville inget annat än att kunna krama, pussa & ha de hos mig, men istället så fick hon de. Jag är deras mamma, de borde varit hos mig. Jag var så ledsen, jag ringde min mamma för jag fick en sån ångestattack så jag trodde jag skulle dö. Jag trodde verkligen jag inte fick någon luft. Jag är så tacksam för min mamma stöd. Hon lugnade mig, men jag mådde oerhört dåligt för detta i flera månader framåt.
Jag frågade ofta efter barnen, jag ville träffa de. Men antingen sa M nej, för jag var en sån fruktansvärt mamma ansåg han. Eller så var de på hans villkor, när de skulle vara & framförallt var de skulle ske. Hemma hos han eller hans familj eller typ i skogsområde. Jag blev då oerhört rädd & kände jag måste säga nej. Det smärtade mig något fruktansvärt att säga nej till att få träffa mina barn. Men jag tänkte på riskerna, tänk om jag åkt dit & de ännu en gång blivit våldsamt & barnen behövt bevittna detta igen. Eller rent av, om jag inte hade kunnat ta mig därifrån ... Jag var så oerhört rädd & de fanns flera dagar då jag ringde min mamma & bad henne övertala mig till att säga ja, att de inte var så farligt som jag trodde. Min mamma övertala givetvis mig aldrig då jag hade en god anledning att vara så rädd för M. Så de tog väldigt lång tid innan jag fick se mina barn igen ...
Tills en dag då M frågade om jag ville ha barnen, då var klockan 20-21 på kvällen & jag förklarade att jag har ingen möjlighet att hämta dom men att jag skulle kolla upp möjligheter imorgon. Det var en del prat fram & tillbaka via sms. När klockan blev 8 dagen efter så stod jag utanför kvinnojourens kontor & väntade på F för tala om vad som hänt. Det slutade med att F & M pratade i telefon angående när & hur vi skulle få träffa barnen. Glädjen var så enorm samtidigt som jag hade en sån rädsla, jag skulle vara tvungen att träffa M igen. Det tog ytterligare någon dag innan jag fick träffa barnen för allt skulle vara på M's villkor, bland annat så var kvinnojouren tvingade att lova att de skulle se till att jag tog hand om barnen & ej gjorde de illa .. Det är helt befängt, jag skulle aldrig göra mina barn illa! Vi möttes upp i Hallstahammar & jag hade med mig A, från kvinnojouren som stöd & för hon körde bilen. M tittade surt på mig & sa ett par självklara saker om hur jag skulle ta hand om barnen, sa hejdå till barnen. Sedan gick vi ett par omvägar & gick snabbt till bilen. Jag var orolig han skulle följa efter för se vart jag var & sedan börja banka på dörren, skrika osv. Som han tyvärr gjort väldigt ofta. Men vi kom fram till kvinnojouren & vilken lycka! Barnen var äntligen hos mig igen!
Jag hade redan innan planerat att ta mig från kvinnojouren, med barnen. Jag ville göra allt för ta barnen ifrån de elände de hade. Jag tänkte att kan inte soc ingripa & ta barnen till mig för M har delad vårdnad, då måste de ju fungera på samma sätt motsatt håll. Så jag ringde, en vän kan vi säga för personens säkerhet, som då körde upp & hämtade mig & barnen. Under denna tiden så var jag ute & gick med barnen en liten runda för de var allt jag vågade. Den fina vagn som jag sparat ihop till innan Malek föddes, den lät något förskräckligt. M hade sagt att den låter ju lite, men de är inget farligt. Men de lät som en stor motorcykel körde brevid mig, jag blev förskräckt & värre blev de. Då milo skriker stanna! & går fram & sparkar på vagn hjulet. Jag blir så förvånad så jag utbrister: men så får man inte göra! varför gör du så? Stackars lilla omedvetna milo säger: men så gör ju pappa.
mitt hjärta brast för denna underbara lilla söta pojke som inte kan skilja på rätt & fel. Jag blev då så arg på M, som visste hur mycket tid & pengar de tagit för få denna fina vagn! & inte hade jag pengar sådär till en ny heller. Men jag satte mig ner vid Milo & förklarade att alla kan ibland göra fel, även om man är vuxen. Men man får inte sparka på saker för de låter, sakerna kan då gå isönder. Milo tittade väldigt fundersamt på mig men sa sedan bara okej & stutsade vidare, så som Milo gör. Jag kände att denna vagn vill jag ej köra omkring mina barn i så vi gick då tillbaka till lägenheten. Jag hade redan packat mina saker så när min vän kom för hämta oss så packade vi in allt i bilen, spände fast oss. Jag lämnade min lapp till kvinnojouren där jag tackade men talade om att jag måste åka. Sen, jag stängde dörren till de som varit mitt liv de senaste två månaderna & satte mig i bilen. I bilen när vi var ca 2-4 timmar därifrån vågade jag skicka ett sms till M, där jag förklarade att jag inte ville lämna tillbaka barnen till han då jag anser de har de bättre med mig/att han inte är kapabel att ta hand om barnen.

Liknande inlägg