Notavillan i Karlshamn.

Det var nu ett tag sen jag skrev, delvis på grund av data problem men också delvis för jag behövde lite tid att rensa skallen. Bearbeta de jag satt pränt på nu, bearbeta de & bli färdig med de så jag kan skriva ett nytt inlägg för bearbetning. Men nu är jag redo & här kommer ett nytt inlägg.


Jag var tvungen att ta mig & barnen till det ställe socialen hade befallit mig att göra, för barnen bästa. Jag ville inget annat än att visa hur väl jag motsatte mig detta, hur fel de hade, strunta i att göra det socialen ville tvinga mig till. Eftersom jag visste de inte var för barnen bästa, men att blanda in polis & ännu en gång slitas ifrån barnen, nej de är inte rätt mot dom bara för jag ska "visa" min synpunkt. Så nu åkte bilen vidare mot Karlshamn & stället Notavillan. Jag bad min bekante att skynda sig på eftersom Malek verkligen ville ha mat & jag fick ej stanna utan polis kom & hämtade oss. Det var en sådan total respektlöshet mot mitt barn, både av de sociala men även av mig. Jag lyssnade ju på de & jag anser att jag blev tvingad att åsidosätta min son. Det låter hemskt men de är så jag ser på saken, jag var inte starkare än att jag var beredd att ta de konsekvenser de kunde bli av att vi stannade. Nu i efterhand kan jag inte låta bli att tänka om saker & ting hade blivit värre om jag gjort de, om jag ens haft barnen hos mig nu? Jag kan inte känna att jag gjorde rätt då, men jag vet inte hur jag skulle gjort något annorlunda & ändå få barnen till mig så snart som möjligt. 
Men vi kom fram & lastade ut allt ur bilen & min bekante fick lämna oss. Så var de färdigt. Bara sådär så hade vår framtid försvunnit, den lyckliga framtiden var nu borta & lämnade var vi på detta ställe. När jag kom in så hade jag inget annat i huvudet än att ge Malek sin mat, vilket jag talade om för personalen där. Men inte ens då fick jag lov till de, utan först skulle de pratas, visas runt osv osv. Jag gjorde allt detta väldigt snabbt & under protester. Jag gjorde de för få tyst på de & få deras jävla okej att jag får gå till köket & ge stackars Malek mat.
Men jag ska säga att efter detta, så var vistelsen ganska okej. Konstig sak att skriva, jo jag vet. Men låt mig förklara.
Jag mötte en som jobbade där som jag kommer kalla B, denna vackra kvinna som tog sig tid att prata med mig varje dag hon var där & jobbade. Hon satt med mig & pratade om hur saker & ting varit, vilken kamp jag har framför mig, hur skör jag är men även berömde hon mig hur fantastiskt jag var med barnen. Hon sa liknande saker som att jag är en bra mamma & vet vad jag ska göra, vad som blir bäst för mina pojkar. Just då sjönk inte orden in, men senare gjorde de & denna människa har gjort ett stort intryck på mig.
Men all personal som var där var så snäll & väldigt omhändertaganade mot oss alla tre. Det är jag väldigt tacksam för nu i efterhand. Jag fick ganska snart klarlagt för mig av de Sociala att vi skulle bli uppskickade igen, eller iaf barnen. Jag var "fri" & kunde stanna om jag ville sa de, men att stanna ca 50-60 mil ifrån barnen  när jag visste hur illa de skulle få de igen. Det var inget alternativ. Jag ska inte ljuga, de hade varit bra för mig att stanna. Få stöd av familjen & ett "normalt" liv, men jag är mamma i första hand. Barnen går först, alltså var de bara att bita ihop & åka upp & ännu en gång leva utan barnen. För att finnas redo när jag äntligen skulle få vara med barnen igen. Socialen sa till mig att barnen skulle upp igen till Västerås denna gång, till ett behandlingshem/utredningshem. Där M skulle få bo med barnen i 6 veckor, sedan skulle jag få bo där med barnen i 6 veckor. I vanliga fall så bor familjer där tillsammans, även vid osämja. Men i vårt fall var inte detta möjligt ansåg dom, tack & lov!
Jag försökte kämpa mig emot detta beslut. Allt var förgäves. Jag sa jag ville ha beslutet skickat till mig för kunna överklaga de, men de tala om att de inte tagit ett beslut. Varav jag menade på att dom bestämmer detta då får de ju skriva ner de så jag kan överklaga, visa att jag ej går med på det. Men de sa samma sak. Jag pratade med chefer, olika socialer osv osv, men inget funkade. Jag pratade även med min advokat som sa att de finns inget vi kan göra i nuläget. Jag kunde bara acceptera vad som skulle ske.
Eftersom detta upptog all min tid mer eller mindre så valde jag att sluta kämpa för just det beslutet just då. Jag valde då istället att få umgås med mina barn den korta tid jag hade med barnen innan vi skulle upp igen. Vi var där ca en vecka & jag hade inte fått träffa barnen på så länge. Jag ville få tid med dom, få upp min energi så jag skulle orka fortsätta kämpa för barnen även utan att ha barnen vid min sida. När jag väl hade accepterat fakta att jag inte kunde gå ut & leka med barnen hur jag ville utan jag måste ha med en personal & foga oss efter dom, så var de ganska okej. Jag menar, bara de faktum att jag fick vara med barnen igen, kunna se dom, kunna röra dom. Det övervägde allt detta dåliga som var just då. Jag ville bara ha barnen hos mig, trygga dom så mycket jag kunde just då.
Vi fick en fin vecka tillsammans, där dessutom min mamma & min syster kunde komma & besöka oss dagligen. Jag ville barnen skulle veta att de ej var bortglömda, & jag ville min mamma & min syster även skulle kunna få se barnen & lära känna dom den korta tid som fanns. Barnen var glada när båda mamma & min syster kom på besök. Det blev mycket skratt men även mycket tårar kvällstid. Det var då jag kunde gråta hejdlöst för hur barnens stackars framtid kommer se ut. Nu skulle de upp till M igen i 6 veckor. Visst de var på ett hem där han skulle vara under uppsikt men ändå, jag hade en väldigt obehaglig känsla av hur barnen skulle få de. Under M's 6 veckor där så fick jag träffa barnen 1-2 gånger i veckan ca 1-1 1/2 timme, ca 3 timmar i veckan. Vilket är nästan ingenting. Men jag försökte se de positiva. Nu kommer sanningen komma fram, alla kommer se hur allt går till även när M försöker visa sin bästa sida. Sanningen kommer komma fram & barnen kommer åter finnas hos mig. Först efter de blivit utsatta för en skadlig miljö. Fy... Det gällde att se de positiva, det fick jag mycket hjälp med av alla run tomkring mig.

Nu blev detta inlägget väldigt hoppigt, fram & tillbaka i tiden. Men jag känner mig ledsen nu, men också befriad. Jag behöver inte dölja de som hänt oss, jag är inte "the bad guy",
Men ni som läser detta, jag hoppas ni förstår de jag skriver & kommentarer uppskattas alltid.


Nästa gång ska jag försöka skriva mer om hur vi kom upp, ännu en gång om hur fel de gick & barnen fick ta smällen för Socialen ej lyssnade på oss, även lite om M's första veckor.

Kommentera här: