Hur kan det komma sig att det kan vara så svårt att be om hjälp?
Jag blev själv tvingad till at inse att jag behövde ta mig i kragen att be om hjälp & jag har nu gjort det. Men det känns ändå inte som det är något jag ville göra, men jag vet det är det som kommer vara mer gynsamt. Samtidigt känns det på nått vis som om jag har kastat in handduken & gett upp? För om jag kämpade mer, mer ihärdigt & såg saker ur en annan synvinkel så borde jag ju ha klarat det, det gör ju så många andra tusentals människor. 
Jag vet också att alla människor klarar olika mycket & det är en massa saker som spelar in, men ändå. Jag kan inte låta bli att känna så, att jag har gett upp genom att jag ber om hjälpen. Det är ju inte katastrof egentligen, men jag vill ju inte vänta tills det blir det. Utan ligga steget före.
& den stackaren som läser detta kan ju själv se hur splittrad jag är. Ena meningen så känns det bra att jag legat steget före & bett om hjälp, men nästa mening så pratar jag emot mig & känner mig misslyckad & som om jag kastat in handduken & gett upp.
Så vad väger tyngst, vad bör jag känna som en slutgilting känsla i just detta? Jag vet inte. Jag har funderat på detta i månader, jag har försökt lösa det själv & bevisa alla fel. Men jag känner detta är för mycket & att jag kan inte klara detta. Det är för mycket, men samtidigt är det detta som är mitt ansvar. Åh, det är så jobbigt & jag är så splittrad. Jag vet inte vad jag känner förutom att jag känner för mycket. Men jag har nu bett om hjälpen & försöker känna att jag gjort det rätta, men det får tiden utvisa.
Nu måste jag koppla bort detta för kvällen innan jag ältar det så mycket så jag blir galen. Detta är så stort & utan en lösning känns det som.