LVU

Jag skickade ett sms till M om liknande att jag ej ville lämna tillbaka barnen. Efter det blev de en massa sms & jag höll mig lugn & skrev fakta. Han började hota & jag sa vad jag hade sagt innan.
Att jag ej vill lämna tillbaka barnen till han.
Det låter hemskt, men jag ansåg att barnen hade de så illa med han utifrån vad jag hört, bilder & även vad Milo sagt men framförallt hur förändrade barnen blivit. Jag trodde även att kan M göra detta helt lagligt fast allt jag försökt göra & påvisa, så trodde jag att det skulle bli detsamma om jag då sa nej. Han kunde ju för han har delad vårdnad, de har jag med alltså borde de funka likadant. Men nej, så fel jag hade.
Det tog ett par minuter efter M hade slutat sms så ringde en kvinna från socialen. Hon hade fått ett samtal från M, han var ju så orolig för barnens välmående eftersom jag var ostabild & gjorde såhär osv osv ... Jag förklarade situationen för henne. Att vi kan få ett bra & stabilt liv nere i Blekinge, hur barnen haft de osv osv. Kvinnan sa att hon skulle återkomma. Under tiden satt jag i bilen & var på väg ner till Blekinge med min bekant & barnen. Sedan kom samtalet som förändrade allt. Ett samtal & vår framtid de närmaste året blev raserat, barnens välmående sattes åt sidan. Socialen i Hallstahammar hade beslutat att göra ett LVU på båda barnen. Jag fick en viss tid på mig att ta mig dit de sa. Till ett annat utredningshem med personal som skulle hålla koll på att jag inte lämnade byggnaden med barnen. Jag blev så ledsen, chockerad men såoerhört frustrerad!
Denna hemska människa hade lyckats få socialen att tro han. Jag var den hemska föräldern som ej kunde ta hand om mina barn, deras välbefinnande var i farozonen, ansåg de sociala.
Jag frågade faktiskt vad som skulle hända om jag inte dök upp, eftersom de var ett felaktigt beslut som jag hade kunnat visa genom att träffa myndigheter där, prat med dagis osv. Men nej, då skulle polisen bli inblandade & komma & ta mig på plats från barnen. Jag fick då ge mig, det var de sista mina barn behövde.

Jag minns att jag sa att vi behövde stanna för ge Malek mat men denna fruktansvärda kvinna sa att de fanns de inte tid för, de fick jag göra när jag kom fram. Vilken frustration! Det är mina barn, barnen är mitt ansvar & deras välbefinnande är de ingen fara med! Men jag hade mist min talan, hur mycket jag än pratade så spelade de ingen roll, jag fick inte ta beslut kring mina barn längre. Det var myndigheterna/soc som gjorde de då. Jag kände mig så oerhört maktlös. Barnen blev oroliga för självklart kände de att något var fel, även om jag ej bröt ihop framför de så känner de ju sådant.

Detta LVU ÄR gjort på felaktiga grunder & de försörde mycket för barnen. Vid detta lag hade de kunnat ha dagis, vänner, ordentlig bostad & ett riktigt bra välmående. De sociala såg inte till barnen bästa, de såg till sin ekonomi anser jag. Det var dyrare att ha oss kvar på det utredningshem eftersom de var i ett annat län, därför fick vi senare komma upp igen. Till ett liv i vakum, i ständig väntan på få gå vidare.
LVU:et gjordes på hörsägen, det får de inte lov att ske. I dags läget så får jag ej göra något åt detta då de kan vändas emot mig, jag kan bli stämplad som rätts sabboterare (tror jag de hette) & då kan jag få mycket problem i vårdnadstvisten. Så jag väntar, men så fort de är över & all överklagningsperiod är färdig så kommer jag göra en JO anmälan på detta LVU. Det fick katastrofala konsekvenser för barnen. De sociala hade inte barnens bästa i åtanke. Det ansåg jag då, det anser jag nu & kommer nog göra ett bra tag till! Detta inlägg blev väldigt fullt med frustration, men jag har aldrig fått ventilerat detta då de var för svårt att handskas med. Jag bröt ihop, det gör jag delvis nu med.
Men jag är starkt nog att resa på mig & kämpa vidare för barnens välmående nu & för en så säker & bra framtid som möjligt!
1 Jessie:

skriven

Hej, har läst lite vad som har hänt dej och barnen. Tänkte fråga, denna M, vad skulle hända om han kontaktar dej? Vill ha barnen tillbaka? Och hur skulle du reagera om han en dag kanske knackar på din dörr? Ni har ju ändå delad vårdnad på barnen, som du har skrivit. Menar inget illa, är bara nyfiken ang dessa frågor. :) Mvh Jessie

Svar: Hej! Ursäkta sent svar men haft data problem.
Om M skulle kontakta mig så skulle de antagligen vara massa hot, fula ord om allt jag är & försöka bryta ner mig psykiskt, som de varit i alla år. Både han & jag har "ansökt" (glömt vad de rätta ordet är) om ensam vårdnad, så på papper ser de ut som han vill träffa & ha barnen, men med tanke på de var senast i December de träffades så har jag väldigt svårt att tro att de är så. Om han skulle knacka på min dörr under dessa omständigheter som finns nu så skulle jag ringa polisen utan att tveka, de låter hårt men de finns anledningar till denna hårdhet.
Nejdå, de är ganska trevligt att någon läser de jag skriver & ändå vill förstå så pass så du frågar, Det uppskattar jag.
MVH.
malin

2 Anna:

skriven

Hej!
Läste din berättelse på en facebook sida och ser att det egentligen gått 3 månader. Har läget förändrats något? Jag var i liknande sits. Tycker du ska göra en anmälan till Socialstyrelsen. Enligt din berättelse finns det inga grunder för LVU, och ett beslut om omhändertagande bör alltid finnas där även grunderna uppges tydligt.
Jag uppgav min e-postadress, ser du den? Om ja och du vill ha stöd får du jätte gärna kontakta mig.
Många styrkekramar till dig.
Anna

Svar: Tack så jätte mycket för din fina kommentar & att du är villig att stötta mig.Dock har jag inte varit stark nog att fullfölja min blogg & jag har istället bestämt mig för att lägga det bakom mig i den mån jag kan, men de kommer säkert dyka upp lite fler förtvivlade inlägg.
Tack! <3
malin

3 krestina:

skriven

har läst vet hur lvu känns bägge mina barn har det på sig

Svar: åh fy. Ja, de är helt fruktansvärt, man blir så "maktlös" & kan inte ens göra de som är bäst för sina barn längre :/
malin

Kommentera här: