Sist avslutade jag då jag var på ett missbrukar boende för socialen ej kunde hitta något bättre med den knappa tid som fanns. Dagen efter så blev jag vidare slussad till en kvinnojour då jag var & är väldigt rädd för vad M är kapabel till. Där träffade jag väldigt underbar människor, de som jobbade där fanns där för mig dag som natt & just den boende som var där när jag kom, hon kommer kallas E för hennes skull. Denna E, vilken gåva från ovan de var! Jag vet ej vad jag hade gjort om ej hon hade varit där. En människa som jag aldrig träffat innan, inte ens så mycket liknande situation, men vi fann varandra & stöttade varandra under hela den tiden jag var där. Det var de där små sakerna som gjorde de bättre, men just då behövde jag de. 
Jag kom till kvinnojouren en torsdag, & på lördagen efteråt blev jag lovad av M's syster att jag skulle få träffa barnen via henne då M inte ville ses för "undvika" bråk mellan oss... Jag åkte dit jag blev tillsagd för allt jag ville de var att träffa mina barn, se hur de har de & jag önskade av hela mitt hjärta att de inte skulle ha de så illa som jag trodde just då. När jag ser Milo, min älskade son han blev så glad att se mig & ville kramas så länge. Dock var han inte sig själv. Milo har alltid varit en glad & sprallig lite pojk, de var han ej vid detta tillfälle. Han verkade faktiskt nedstämd. Däremot så hade Milo inga eller bara en sko på sig, vilket jag genast ifrågasatte då de satte ner han på marken barfota FULLT MED GLAS! Jag fick svaret att Milo kastat ner den ena eller båda skorna från balkongen & M ej hade ORKAT hämta de & han tyckte de var ej lönt att köpa nya ... Jag bad M's syster att kontaka M för vi skulle kunna försöka prata ut, hitta en lösning utan advokater, myndigheter osv. Ha i åtanke att jag då ej ännu insett hur de hade varit mellan oss, jag levde i förnekelse ännu.
M kom & vi gick ensama en runda & pratade. Först säger han hur han älskar mig, han vill vi ska vara en familj osv osv, sen kommer kraven. Ska vi Stanna i Sverige så ska han ha ensam vårdnad på papperna men givetvis så ska barnen bo hos mig, enligt han. Eller så flyttar vi till Jordanien & först där nere ska jag få ensam vårdnad så jag ska kunna känna mig "trygg". TACK & LOV att jag inte lyssnade på detta, jag kände då: gör inte detta, de kommer sluta med att jag aldrig mer kommer se mina barn. Jag sa aldrig nej till han för då blir han arg & jag vet ej vad som ska kunna hända när vi är ensamma nästan ute i en skog. Så vi gick tillbaka & jag fick träffa barnen lite grann till. Sen var de dax att gå, berätta för barnen hur mycket jag älskar dem, hur roligt & bra de ska få de med pappa. Fast jag känner motsattsen ...
& av detta besök så sa M's syster till mig två väldigt oroväckande saker som jag haft misstankar om.
Att de är hon, eller någon annan kvinna i familjen(eftersom han bodde hos sin familj då) som hör hur stackars lilla Malek ligger & skriker om nätterna, efter mat för han var väldigt lite då ännu. M vaknar inte av detta så de slutar med att någon kvinnlig medlem tycker "synd" om han & ger han mat om nätterna. & att på morgnarna så vill M sova länge & går då inte upp för ge någon av barnen frukost, detta tillfaller då någon kvinnlig medlem i familjen att göra, av medlidande....
Av kvinnojour tiden så minns jag att den första tiden jag åt ej, jag sov ej, jag bara grät & skakade. Tills personalen där började ifrågasätta min kapacitet att ta hand om barnen i de skicket jag var. Jag försökte förklara min sorg över vara ifrån barnen, veta hur dåligt de hade de osv osv, men de verkade ej förstå. De verkade tyvärr tro att jag var så liten & svag att jag inte skulle kunna ta hand om mina barn om jag skulle få tillbaka de då. Så jag började äta, jag började sova & grät mig till sömns varje kväll. Varje morgon när klockan slog 8 ringde jag socialen i Hallstahammar för beskriva de senaste nytt jag fått reda på i hopp om att de skulle göra NÅGONTING! Jag började inse att vägen tills de var hos mig igen var lång, men jag ville bara ha de från honom. Inte för göra han illa, utan för han inte har kapaciteten att ta hand om två barn själv. Socialen i Hallstahammar tog då emot mina orosanmälningar, mina klagomål osv osv. Det enda som hände var att de träffade han & barnen ett fåtal tillfällen där de ansåg att han kunde ta hand om de & vid ett tillfälle lyckades jag få en social jour att åka till han för se att barnen ej kunde vistat där.
Då hade M åkt ifrån sin familj till den lägenhet vi hade bott i tillsammans. Jag fasade för Malek & Milos liv. De fick inte mat om natten utan hans familjs hjälp, han hade ingen säng till Malek utan han låg i en vagn insatt i MÅNADER & när han slutade med de då lägger han barnen i sängen, på vars en sida om sig själv. Längst ut på kanterna på sängen, två barn som rör sig & kan trilla av sängen. Jag ringde bvc för höra med henne om de koncekvenser jag trodde de skulle kunna bli & tyvärr stämde de.

Nu är det för mycket för mig igen så jag avslutar här.
Imorgon ska jag försöka fortsätta skriva om hur soc jour besöket gick & allt om bvc just under denna tid.