Hej!

Nu har jag äntligen fått internet igen & kan börja skriva igen.
Dock har de hänt så oerhört mycket & jag vet inte vart jag ska börja eller ens vad jag vill skriva ut.
Men jag börjar skriva & så hoppas jag att det jag skriver endast får positiva kommentarer, jag vill inte ha en massa skit som drar ner mig. Det har jag tillräckligt av.

Ja, sist var jag "kär". Den illusionen blev så knäckt när polisen kom & hämtade mig, & kvar blev mina barn hos deras såkallade pappa.
Tyvärr insåg jag inte verkligheten ens då, utan de var när M, som pappan kommer kallas här, behöll barnen & vägrade mig få tillbaka dom, vilket tyvärr han kunde göra då han har gemensam vårdnad om bägge barnen. Jag insåg verkligheten först när jag satt på en kvinnojour & fick kämpa mig till mina barn.
Då insåg jag hur verkligheten varit. Svartsjuka, slag, manipulering, ständiga hot osv osv ...
Jag kommer berätta nu från dagen då polisen hämtade mig & förhoppningsvis någon gång hinna ikapp nuet.
Jag & M hade ÄNNU en av alla våra hetsiga diskussioner. Han vägrade ha sin förlovningsring på sig minns jag, men jag vet ej hur allt kunde spåra ut till denna milda grad. Erfarna personen säger jag blivit så djupt traumatiserad & därför än idag har lite minnes luckor från denna dagen.
Jag minns jag höll vår äldsta son Milo i famnen då M hade de så kallade "polisgreppet" på mig. Jag förklarar hur jag känner att jag håller på att tappa vår son, men han tittar på mig iskallt & ler bara. Jag försöker ta mig loss men lyckas inte då han är större & starkare. Hur som helst så går han därifrån, jag minns ... ursäkta men vill inte gå in mera på detta just nu då det är väldigt känsligt ännu ...
Så jag hoppar framåt & hoppas på förståelse för mina ständiga & återkommande hopp.
M går ut & lämnar mig med två vettskrämda barn, jag sätter mitt fokus på få dom lugna så mycket de går. Då de ringer på dörren men någon håller för titthålet så jag öppnar er. Då bankar de & jag hör:- POLIS, öppna dörren!
Jag öppnar då givetvis & sedan följer en massa samtal mellan poliser & mig & M. Allt slutar med att M anmäler mig för misshandel & eftersom han hade sår & ej jag denna gång, så tog polisen mig från plats. Efter detta trauma, vettskrämda barn & misstankarna om hur de kommer få de med M så tvingar jag säga hejdå till min knappt 2 år gamla son som endast varit ifrån mig ca 2 nätter under hela sitt liv & min ca 4 månader gamla bebis Malek.
Mitt hjärta brast! Jag var den som försvarat mig & även barnens säkerhet men jag var den som blev borttagen. Jag förstår varför nu men de smärtar mig något enormt.
Jag satt sedan anhållen i ca ett dygn men släpptes. Då var jag hemlös, jag hade ingen stans att ta vägen så soc grep i men hittade ingen permanent lösning så de satte mig på ett drogmissbruks hem. Jag har inget missbruk men de hittade ingen annan plats & klockan tickade på.
Jag minns för alltid den kvällen. Jag bara grät & grät, jag kunde inte äta, inte dricka. Jag kunde inget göra förutom gå under som människa. Jösses, vilket lidande jag föreställde barnen hade de, & ändå har de kommit fram att de haft de värre!
Jag är så tacksam för min mamma som fanns där för mig. Vi pratade ofta & länge mellan allt grät & även under.

Nu smärtar mitt hjärta för mycket, detta är mer än ett år sen men väldigt känsligt då de inte är någon permanent lösning ännu. Jag kommer komma till detta senare.
Men detta är det min blogg kommer handla om, så gillar ni inte de & bara ska skriva negativt så kan ni sticka. Jag skriver inte detta för medömkan, jag skriver detta som ett sätt att bearbeta de som hänt. För min egen skull, men kan jag få lite positiva ord, förståelse & lite stöd, då tar jag tacksam emot de!

Kommentera här: