är detta livet eller har vi otur?

Hag känner mig uppgiven, frustrerad men framförallt hjälplös. Jag hade nyligen lärt mig hantera största sonens nattskräck bättre, inte bra utan bättre. Bra vet jag inte om jag någonsin kan uppnå. Men det blev lite lättare för mig att handskas med de & de blev glesare. Förut kunde de hända 3-5 gånger per natt men nu kan de ske varje eller varannan dag beroende lite på vad som sker på insidan av denna lilla kropp. När jag börjar känna jag har det ändå under kontroll, det börjar bli lättare att hantera då slår de till.
Det är som om någon står & hoppar på mitt bröst, jag blir helt tom på luft.
Min yngre son kan jag nu konstaterar att även han har nattskräck. Nu får jag försöka lära mig handskas med det. Jag är väldigt tacksam att min äldsta son inte har något minne av vad som sker på natten & även den yngsta verkar inte ha det. Men för mig, jag minns. Precis allting. Varje ljud, varje ansiktsuttryck, varje rädsla & min egen hemska känslan av att vara så totalt hjälplös. Nu vaknar antingen den ena eller den andra sonen av nattskräck. Reaktionerna från barnen är detsamma, inget som skiljer sig direkt.
Paniken är ett faktum. Jag hör hur min son skriker av rädsla. Jag rusar in i rummet för kunna krama mitt barn, för att lugna han men även mig själv. Väl inne i rummet så möts jag av skräck & ilska. Jag vet inte vad sonen ser, men inte är det mig. Sonen skriker efter mig, de skriker mamma & ser så oerhört rädda ut. Jag sitter där hos de & bara önskar de kunde se mig, se att jag sitter där beredd att göra allt för deras lycka. Men jag når inte fram, han är ju inte vaken. I vissa fall som med min äldsta son så skriker han i ren panik när jag vill trösta han, han skriker jag ska gå samtidigt som han skriker efter mig, hans mamma. Det gör ont i mig & jag stelnar till, men får du utstå fysisk smärta. I värsta fall så börjar han göra sig själv illa. Då får jag ta tag i han, ge han en jätte kram & hålla fast han så han inte gör sig själv illa. Men jag får bära blåmärken efter dessa händelser såväl fysiskt som psykiskt.
& detta är antagligen de som nu väntar min yngsta son. Jag vet att nattskräck kan se ut på många olika sätt & att min yngsta son inte behöver få de lika som min äldsta son. Men oron sitter ändå i mig. En oro som jag måste släppa för att inte gå under som människa samtidigt som jag nu ska vara beredd om kvällar att två barn vaknar av nattskräck.
Jag vill bara kunna krama mina barn, kunna ta bort den smärta som de känner i detta tillstånd.
Jag vill mina barn ska slippa detta helt & faktiskt, jag vill slippa det. Jag kan inte släppa händelsen, jag har inte denna lyx att inte komma ihåg. Jag kommer ihåg hur panikslagen mitt barn varit, hur hjälplös jag var & hur ont det gör i mitt hjärta att se mina barm gråta & skrika utan ens kunna ge en tröstande kram.

Liknande inlägg

1 Camilla:

skriven

Sonen hade nattskräck en kort period för länge sen, det var jättejobbigt. Och innan jag fattade vad det handlade om!! Förstår att du tycker det är jobbigt, men det är ju tyvärr inte mycket man kan göra än att vara där. GÅr ju inte ens att krama om dem :( Hoppas det ger med sig snart för dina små!

Svar: Det är fruktansvärt men man lär sig hantera det, det tar lååååång tid men till sist tror jag det kommer bli bättre. :)Tack så mycket för all omtanke! :) <3
malin

Kommentera här: