ny månad snart & paniken kommer krypandes.

Jag insåg idag att imorgon är det ny månad & med det konstanterandet så började paniken komma. Efter den krypit fram hela dagen så är nu paniken ganska rejäl!

Det innebär att det är den nya månaden (om endast en dag!) så är det den månaden jag ska åka iväg & vara utan mina pojkar. Det är den månaden som jag ska till Tingsrätten gällande vårdnadstvisten. Jag vet ärligt inte hur jag ska klara av allt, jag vet bara att jag måste. Men att behöva åka upp dit i total rädsla sedan invänta tiden som gäller för mig för att behöva sitta i samma rum som M & antagligen få höra ännu en gång vilken dålig mamma jag är, vilken fara jag är för mina barn & antaligen mer om hur jag gör mina barn illa. Nu har jag kommit så långt så jag vet att det inte är sant, jag ÄR en bra mamma men det känns ändå så tungt att behöva höra det & ännu en gång få försvara sig. Sedan kommer mina egna känslor in, att jag behöver sitta där & möta en person som jag trodde betydde något för mig men behandlat mig så illa på alla möjliga vis & som han dessutom kommer undan med ... Att behöva sitta där & inse hur djupt manipulerad jag blev, hur länge jag stannade i den skadliga miljön som gjort både mig själv & tyvärr mina barn illa. 
Det kommer vara fruktansvärt att behöva bli påmind & det jag så gärna vill glömma, jag vill inte bli påmind om hur jag levt & allt jag fått utstå. En dag kommer jag få ta tag i det, jag vet det. Men jag vill inte det just nu. Nu börjar såren läka & vårt liv har blivit stabilt & bra. Jag vill det ska förbli så en tag innan jag tar tag i mig själv & börjar bearbeta allt som hänt under de åren.

Tanken på att jag ska behöva vara ifrån barnen gör ont, även om jag gör det för barnens skull.
Tanken på att jag måste möta deras pappa igen, gör ännu mera ont.
Tanken på att jag kommer få höra hur dålig jag är som mamma & människa, gör otroligt illa.
Värsta tanken som dyker upp är att jag är rädd att förlora mina barn, även om det borde vara högst osannolikt så kan jag aldrig vara säker.

Dessutom så är jag orolig för hur jag ska orka allt detta psykiskt. Kommer nog bli väldigt mycket gråtandes & det kommer nog ta lång tid innan jag kan lägga det bakom mig.


Mest av allt så borde jag släppa detta & förbereda mig mentalt på när jag kommer få göra allt detta istället för redan nu sitta & må dåligt över det.

Liknande inlägg

Kommentera här: