nattskräck
Jag bör vara tacksam att min son får mera sammanhängande sömn, att han inte lika ofta störs av nattskräck. Jag bör vara tacksam över att jag nu vet hur min son reagerar, har hittat ett par tips & att nattskräcken går över snabbare. Jag bör vara tacksam över att min andra son inte vaknar när storebror skriker i panik efter hjälp.
Allt detta & mycket mera bör jag vara tacksam för, det bör jag har fokus på. Jag är tacksam över allt ovanstående, men jag kan inte hålla fokus på det. Det är inte det jag tänker på eller jag kan se. Jag kan bara se skräcken min son har i ögonen, hur han skriker i panik efter mamma, att mamma ska komma & hjälpa han. Jag kan bara se rädslan i hans lilla kropp medans han vill ha bort mig. Jag hör hans rop på hjälp, jag står bredvid han. Men han ser inte mig, han ser någon annan som gör han vettskrämd. Han föser bort mig, han vill inte ha mina kramar eller min närhet när jag vill trösta han, han ser inte mig. Jag ser hur han blir så rädd & förtvivlad, allt eskalerar för att sluta i att han gör sig själv illa. Jag måste bryta mig in & stoppa han från göra sig illa, för att ta bort smärtan han känner. Jag gör allt för min son, & i detta läget så innebär det att jag får ta alla slag, sparkar & hårda ord. Hellre mig än han. Han vaknar inte, jag bara sitter med han i min famn bäst det går & kramar han för att han inte ska skada sig själv. Jag tar emot alla hans slag, han fäktas ännu med benen. Till sist så slappnar hans lilla kropp av & han faller tillbaka i djup sömn. Jag bär upp han i hans säng, lägger han ner, lägget tecket över han. Jag strycker han över kinden, pussar han, talar om att jag älskar han fast han antagligen inte ens hör mig. Jag tror det mest är en tröst för mig själv, jag försöker nog trösta mig själv.
Men även denna gången misslyckats jag. Jag går ut ur barnens rum efter tittar på min yngsta son, även strycker han över kinden, pussar han & talar om att jag älskar han för att sedan gå rakt in i mitt rum. Jag stänger dörren, gräver ner mitt ansikte i kudden & drar täcket över mig & brister ut i gråt.
Allt detta & mycket mera bör jag vara tacksam för, det bör jag har fokus på. Jag är tacksam över allt ovanstående, men jag kan inte hålla fokus på det. Det är inte det jag tänker på eller jag kan se. Jag kan bara se skräcken min son har i ögonen, hur han skriker i panik efter mamma, att mamma ska komma & hjälpa han. Jag kan bara se rädslan i hans lilla kropp medans han vill ha bort mig. Jag hör hans rop på hjälp, jag står bredvid han. Men han ser inte mig, han ser någon annan som gör han vettskrämd. Han föser bort mig, han vill inte ha mina kramar eller min närhet när jag vill trösta han, han ser inte mig. Jag ser hur han blir så rädd & förtvivlad, allt eskalerar för att sluta i att han gör sig själv illa. Jag måste bryta mig in & stoppa han från göra sig illa, för att ta bort smärtan han känner. Jag gör allt för min son, & i detta läget så innebär det att jag får ta alla slag, sparkar & hårda ord. Hellre mig än han. Han vaknar inte, jag bara sitter med han i min famn bäst det går & kramar han för att han inte ska skada sig själv. Jag tar emot alla hans slag, han fäktas ännu med benen. Till sist så slappnar hans lilla kropp av & han faller tillbaka i djup sömn. Jag bär upp han i hans säng, lägger han ner, lägget tecket över han. Jag strycker han över kinden, pussar han, talar om att jag älskar han fast han antagligen inte ens hör mig. Jag tror det mest är en tröst för mig själv, jag försöker nog trösta mig själv.
Men även denna gången misslyckats jag. Jag går ut ur barnens rum efter tittar på min yngsta son, även strycker han över kinden, pussar han & talar om att jag älskar han för att sedan gå rakt in i mitt rum. Jag stänger dörren, gräver ner mitt ansikte i kudden & drar täcket över mig & brister ut i gråt.