Hur jag tog mig ifrån kvinnojouren.

Under tiden jag vistades på kvinnojouren så var jag väldigt nedbruten & förvirrad. Jag försökte komma underfull med hur jag hade levt, hur jag hade kunnat bli så djupt manipulerad utan ens ha sett de. Alla lögner, alla svek men även hur barnens liv blivit på grund av delvis mina val, valen att stanna hos M osv. Jo, jag vet, jag kan inte anklaga mig själv för vilket lidande barnen gått igenom då de ej är jag som gjort de. MEN, jag är en del i det. Det var jag som stannade, de var jag som inte såg igenom alla vackra men även hårda ord, det var jag som blev så rädd för alla hot så jag stannade. JAG HAR EN DEL I DETTA!
Detta är något som sitter djupt inom mig, något jag får försöka handskas med varje dag. Vilket lidande mina barn fått genom gå för mina val, de dom fått genomgå för jag ej såg igenom allt. Samt, faktiskt allt jag varit med om. Alla val jag har gjort för jag trodde de var de som var bäst för barnen. Jag har fått förklaringen ofta att de är inte mitt fel, jag var manipulerad, såg inte sanningen osv osv. Men jag känner inte så, jag känner ännu att de är mitt fel.
Men min vilja att bli av med dessa känslor, inse vad JAG varit med om samt otroligt mycket stöd från F, från kvinnojouren så slutade de med att jag gjorde en anmälan mot M på allt. Allt olagligt som han utfört mot mig från dag ett, innan vi blev ett par till & med. Jag visste redan då att jag aldrig skulle komma någonstans med de för "bristande bevis", men jag kände att det var endast på detta sätt som jag kunde få uprättelse för de som faktiskt har hänt. Göra min sanning, den enda sanningen hörd. Jag satt & berättade allting för polisen med F's närvaro som stöd, det samtalet tog närmare 3 timmar. Efteråt så kände jag mig otroligt ledsen. Alla känslor, alla händelser hade kommit upp till ytan. Det var då jag insåg att jag har inte blivit tillsagd hur jag blir en bättre fru, utan jag har blivit misshandlat. Polisen klassade detta som misshandel, det var fruktansvärt att höra. Jag, misshandlad. Hur kunde jag undgått att inse en så simpel sak?! Sanningen är den att efter denna anmälan så blev jag otroligt lättad, jag kände att jag fått min upprättelse. Men de kände jag först i Oktober, då jag fick kontaktförbud mot M grundat på min omfattade anmälan plus intyg av min familj om vad de sett han göra mot mig. Då fick jag min upprättelse kände jag. Mer om kontakförbudet & hur anmälan gick kommer senare.

Under tiden jag vistades på kvinnojouren så fick jag prata med Milo i mobil, även Malek hade mobilen mot örat så han iaf kunde höra sin mammas röst. Men detta drogs snabbt in. Först försökte M med kärleksförklaringar för få mig tillbaka. Då hade jag insett att de ville jag ej, jag ville komma loss från han & få ha barnen hos mig. Sedan blev de hot om hur han skulle ta barnen ifrån mig, hur han skulle göra mig men även min familj illa. Tyvärr väldigt mycket snack kring min mamma då M & min mamma aldrig kommit överrens. Jag tror det beror på att när jag varit hos min mamma så har jag börjat se lite de fel som fanns i vårt förhållande. Jag blev frågvis & som M sa "uppkäftig & repektlös, du(jag) är bara en kvinna". Min mamma fick mig stark & de var nog inget som uppskattades. Mer om detta senare. Men efter jag sa att jag vill inte tillbaka till M, jag sa jag inte vill vara med han, jag vill komma ifrån han, ha ett eget liv utan han. Efter de så drogs mina samtal med Milo & Malek in. Jag grät & grät ännu mera, då jag inte visste något alls om hur mina barn hade de nu. Då tog de inte lång tid fråns M tog upp sitt ex, som jag tror med goda grunder att han varit otrogen med under större delen av vårt förhållande. Hon började då kommentera min facebook med liknande att hon längtar tills de blir snö & hon kan leka med barnen ute, då hon kommenterade på en vinterbild där Milo lekte ute. De två hemska människorna litade på att jag ville veta hur mina barn hade de, alltså gick jag in på hennes facebook i hopp om att se något om hur barnen hade de. Något jag ångrade i samma sekund. De dyker upp bilder på när hon & MINA barn sitter & kramas, de ser tillgjort utan men allt jag kunde känna var denna förfärliga saknad av mina barn. Jag ville inget annat än att kunna krama, pussa & ha de hos mig, men istället så fick hon de. Jag är deras mamma, de borde varit hos mig. Jag var så ledsen, jag ringde min mamma för jag fick en sån ångestattack så jag trodde jag skulle dö. Jag trodde verkligen jag inte fick någon luft. Jag är så tacksam för min mamma stöd. Hon lugnade mig, men jag mådde oerhört dåligt för detta i flera månader framåt.
Jag frågade ofta efter barnen, jag ville träffa de. Men antingen sa M nej, för jag var en sån fruktansvärt mamma ansåg han. Eller så var de på hans villkor, när de skulle vara & framförallt var de skulle ske. Hemma hos han eller hans familj eller typ i skogsområde. Jag blev då oerhört rädd & kände jag måste säga nej. Det smärtade mig något fruktansvärt att säga nej till att få träffa mina barn. Men jag tänkte på riskerna, tänk om jag åkt dit & de ännu en gång blivit våldsamt & barnen behövt bevittna detta igen. Eller rent av, om jag inte hade kunnat ta mig därifrån ... Jag var så oerhört rädd & de fanns flera dagar då jag ringde min mamma & bad henne övertala mig till att säga ja, att de inte var så farligt som jag trodde. Min mamma övertala givetvis mig aldrig då jag hade en god anledning att vara så rädd för M. Så de tog väldigt lång tid innan jag fick se mina barn igen ...
Tills en dag då M frågade om jag ville ha barnen, då var klockan 20-21 på kvällen & jag förklarade att jag har ingen möjlighet att hämta dom men att jag skulle kolla upp möjligheter imorgon. Det var en del prat fram & tillbaka via sms. När klockan blev 8 dagen efter så stod jag utanför kvinnojourens kontor & väntade på F för tala om vad som hänt. Det slutade med att F & M pratade i telefon angående när & hur vi skulle få träffa barnen. Glädjen var så enorm samtidigt som jag hade en sån rädsla, jag skulle vara tvungen att träffa M igen. Det tog ytterligare någon dag innan jag fick träffa barnen för allt skulle vara på M's villkor, bland annat så var kvinnojouren tvingade att lova att de skulle se till att jag tog hand om barnen & ej gjorde de illa .. Det är helt befängt, jag skulle aldrig göra mina barn illa! Vi möttes upp i Hallstahammar & jag hade med mig A, från kvinnojouren som stöd & för hon körde bilen. M tittade surt på mig & sa ett par självklara saker om hur jag skulle ta hand om barnen, sa hejdå till barnen. Sedan gick vi ett par omvägar & gick snabbt till bilen. Jag var orolig han skulle följa efter för se vart jag var & sedan börja banka på dörren, skrika osv. Som han tyvärr gjort väldigt ofta. Men vi kom fram till kvinnojouren & vilken lycka! Barnen var äntligen hos mig igen!
Jag hade redan innan planerat att ta mig från kvinnojouren, med barnen. Jag ville göra allt för ta barnen ifrån de elände de hade. Jag tänkte att kan inte soc ingripa & ta barnen till mig för M har delad vårdnad, då måste de ju fungera på samma sätt motsatt håll. Så jag ringde, en vän kan vi säga för personens säkerhet, som då körde upp & hämtade mig & barnen. Under denna tiden så var jag ute & gick med barnen en liten runda för de var allt jag vågade. Den fina vagn som jag sparat ihop till innan Malek föddes, den lät något förskräckligt. M hade sagt att den låter ju lite, men de är inget farligt. Men de lät som en stor motorcykel körde brevid mig, jag blev förskräckt & värre blev de. Då milo skriker stanna! & går fram & sparkar på vagn hjulet. Jag blir så förvånad så jag utbrister: men så får man inte göra! varför gör du så? Stackars lilla omedvetna milo säger: men så gör ju pappa.
mitt hjärta brast för denna underbara lilla söta pojke som inte kan skilja på rätt & fel. Jag blev då så arg på M, som visste hur mycket tid & pengar de tagit för få denna fina vagn! & inte hade jag pengar sådär till en ny heller. Men jag satte mig ner vid Milo & förklarade att alla kan ibland göra fel, även om man är vuxen. Men man får inte sparka på saker för de låter, sakerna kan då gå isönder. Milo tittade väldigt fundersamt på mig men sa sedan bara okej & stutsade vidare, så som Milo gör. Jag kände att denna vagn vill jag ej köra omkring mina barn i så vi gick då tillbaka till lägenheten. Jag hade redan packat mina saker så när min vän kom för hämta oss så packade vi in allt i bilen, spände fast oss. Jag lämnade min lapp till kvinnojouren där jag tackade men talade om att jag måste åka. Sen, jag stängde dörren till de som varit mitt liv de senaste två månaderna & satte mig i bilen. I bilen när vi var ca 2-4 timmar därifrån vågade jag skicka ett sms till M, där jag förklarade att jag inte ville lämna tillbaka barnen till han då jag anser de har de bättre med mig/att han inte är kapabel att ta hand om barnen.

Liknande inlägg

1 Anonym:

skriven

glad jag kunnat göra något bra under din tuffa resa som närmar sig slutet..... <3

Svar: Du har hjälpt mig oerhört mycket mamma. <3
malin

Kommentera här: